Mera om dricksvatten

Det finns en skillnad mellan det som kallas dricksvatten och det som bara är vatten. I Livsmedelsverkets vägledning om dricksvatten lan man hitta följande:

"Vid många livsmedelsföretag används vatten till andra ändamål än som dricksvatten. Exempel är vatten som används för rengöring av lokaler, disk, handtvätt m.m. Sådant vatten omfattas inte av dricksvattenföreskrifterna."
Vatten som används till konsumtion, i livsmedlen eller i kontakt med livsmedel är dricksvatten. Allt annat vatten är inte dricksvatten enligt Livsmedelsverket.

Är det inte dricksvatten gäller inte Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten. Det innebär att det inte finns några regler för hur många prover som ska tas ut, vilka parametrar som ska analyseras eller vilka gränsvärden det är som gäller.

Om ni har dricksvatten ska detta undersökas två gånger per år i så kallad normal kontroll. Ett sådant prov kostar idag (13 september 2014) hos ett av Sveriges större laboratorier 848 kronor + moms. Det gör 1698 kronor per år. Antalet prover kan minskas ner till 1 prov per år om resultaten har varit konstanta och klar under de gränsvärden som finns under de två sista åren.

Utöver detta ska det tas ut ett prov för utvidgad kontroll. Detta kostar 8466 kronor + moms. En dricksvattenanläggning ska vara registrerad av kommunens miljökontor. En sådan registrering kostar en handläggningstimma. Denna varierar ganska kraftigt från kommun till kommun. Den lägsta kostnaden förra året var 500 kr per timma och den högsta 1252 kronor. Medelavgiften var 900 kronor per timma. Ovan på kommer en årlig kontrollavgift på vanligtvis två timmar.

Allt detta blir om man måste undersöka utvidgad kontroll första året innan man kör igång sin verksamhet totalt som lägst 9966 kronor och som högst 12222 kronor.

Kostnaden kan dock bli högre om något gränsvärde överskrids och man som företagare måste sätta in filter eller göra andra åtgärder i sin vattenanläggning.

Har man kommunalt vatten ska man inte behöva ta ut några prover.

Jag ska i kommande inlägg berätta om varför jag anser att detta är fel och att det finns möjligheter till att förenkla detta. Det är dock myndigheterna som bestämmer om det går att göra förenklingar eller inte.

Min bakgrund till detta är att jag är utbildad kemist och miljö- och hälsoskyddsinspektör samt 20 års erfarenhet av dricksvattenfrågor som livsmedelsinspektör och 10 år som egen företagare och livsmedelskonsult. Jag har också varit med och jobbat med en internationell skrift om utredningar av vattenutbrott.

Skadedjur egen bekämpning

Förra veckan träffade jag en företagare. Hon hade fått anmärkning (avvikelse) från myndigheten när det gällde skadedjurskontroll. Det var oklart först varför. Hon hade olika fällor utsatta både utomhus och inomhus. Även fälla för flygande insekter. Det brukar vara det som myndigheten kräver, då man ska ha en förebyggande kontroll.

Låda med råttgift inomhus, men inte i en livsmedelslokal



Vad som kom fram senare var att hon skulle vara tvungen att anlita ett skadedjursföretag. Frågan är då vad lagstiftningen säger. I EG-förordning 852/2004 Bilaga II, Kapitel IX punkt 4 står det:

"Adekvata förfaranden skall finnas för att bekämpa skadedjur."

På andra ställen står det att man ska skydda sig mot skadedjur. Men det står inget om vem som ska utföra detta. Det finna alltså inget krav på att man ska anlita ett skadedjursföretag. Det kan finnas fördelar med att anlita ett utomstående företag, men det är livsmedelsföretagarens eget val. Myndigheten kan inte kräva detta.

Nu har dock lagstiftningen till viss del ändrats och vem som helst får inte längre hantera råttgift. Här måste det finnas ett godkänt företag för sådan verksamhet. Vill man använda råttgift till sina fällor måste man anlita ett godkänt företag. Detta gäller fällor utomhus. Inomhus får man inte ha något gift alls. Här får man ha betesstationer (där möss och råttor lämnar spår efter sig) eller slagfällor.

Utomhus kan man också ha slagfällor.

Alltså, det är livsmedelsföretagarens val hur man vill ha det. Vilka metoder man ska använda är inte bestämt, utan bara att man ska en förebyggande skadedjurskontroll.

Nya regler om märkning av livsmedel

För några dagar sedan fick jag ett samtal om märkning med näringsvärde. Dessa regler har i de flesta hittills varit frivilliga. Har en företagare använt näringsvärdesdeklaration finns det två varianter. En enkel och en betydligt mer komplicerad.

Från och med 13 december gäller EUs informationsförordning och i denna förordning finns regler om obligatoriskt näringsvärde. Dessa regler träder inte i kraft förrän 13 december 2016, men då måste de finnas på förpackningarna. Reglerna ser inte riktigt lika som de som finns idag. Idag måste man skriva natrium. Med de nya reglerna i stället salt. I övrigt ska man skriva:

Energi i kJ (kcal), fett, varav mättat fett, kolhydrater, varav sockerarter, protein, salt.

Nu är det så att om en företagare redan idag märker med näringsvärde då gäller inte 13 december 2016. Då måste företagaren redan nu i december följa den nya förordningen. Alltså ändra sin märkning om näringsvärde. Det enda sättet att inte ändra är att ta bort näringsvärdet helt och hållet. Har ni redan före den 13 december förpackat och märkt era produkter får ni sälja dessa till dess de tar slut.

Detta kommer att bli en stor förändring och flera företagare har färdigtryckta etiketter. Min rekommendation är att ni som företagare ändrar era etiketter så snart som möjligt. Så att ni inte den 13 december 2016 sitter med en massa etiketter som ni inte kan använda.

Laga mat ute

För ett år sedan blev branschriktlinjerna om utomhusmatlagning klara. Sedan dess har vi varit ute och haft kurser med matlagning. Tidigare fick en företagare nästan inte göra någon matlagning ute och i alla fall inget avancerat. Nu är det annorlunda.

Det är ganska svårt att hitta något som en företagare inte får laga ute. Man kan fånga fisk och laga till den.

Eller varför inte laga mat i kokgrop.

Får man göra det? Ja, enligt branschriktlinjerna. Ni får laga och förbereda nästan allt mat ute och ni behöver inte göra något i förväg hemma. Det innebär skala potatis, skära kött och grönsaker, göra kalla och varma såser, laga till fisk och kött, göra desserter. Ni kan använda bär och svamp från skogen. allt ute. Kött och grönsaker måste hållas isär vid beredningen. De får inte blandas ihop och förorenas av redskap, skärbräden eller händer.

När ni jobbar med detta kan all mat serveras som en buffé. Ni behöver inget tak över buffén och den kan stå där två timmar utan kyla. Därefter måste känsliga livsmedel kastas.

Ni behöver inte heller några journaler att fylla i med temperaturer. Alla är slopade.

Allt ni behöver ha för avancerad matlagning finns på 8 sidor, samlat på ett ställe. Där finns flödesschema, rutiner att jobba efter, egenkontroll och HACCP.

Matlagning ska naturligtvis handla om matsäkerhet. Men ni ska också kunna ha kul och göra de gäster ni lagar mat till nöjda och glada.

Ni hittar branschriktlinjerna på Livsmedelsverket. Ring gärna mig och fråga mera 0703-257595.

Kyla varma livsmedel - hur snabbt då?

Det här är en sak som jag har funderat väldigt mycket på. Man brukar få höra att nedkylning ska gå snabbt och att långsam nedkylning är en allvarlig hälsofara. Hur vet man det? Är det så att man måste kyla ner mycket snabbt eller kan det gå långsamt.

Frågan har studerats i många studier och fler av dem är mycket intressanta och jag kommer att skriva flera inlägg om detta. Men först till lagstiftningen. I EG-förordning 852/2004, Bilaga II, Kapitel IX, punkt 6 står det följande:

"Livsmedel som skall förvaras eller serveras kylda skall så fort som möjligt efter upphettning, eller efter den slutliga beredningen om ingen värmebehandling sker, kylas ned till en temperatur som inte medför att en hälsorisk uppstår."

Det står inget här hur det ska gå till, varken hur snabbt eller ner till vilken temperatur. Nedkylning ner till +8 grader på mindre än 4 timmar brukar förekomma och har gjort så under många år tillbaka. Det har varit lite oklart om det är direkt efter upphettning eller först efter att temperaturen har gått ner till +60 grader, som man ska räkna 4 timmar. För vissa livsmedel kan det ta ganska lång tid innan temperaturen har gått ner till +60 grader.

Många företagare har under åren fått krav på sig att kyla snabbt och fått investera i utrustning som har kostat från 25.000 kr upp till 100.000.

Det som blir intressant är att det inte finns något vetenskapligt stöd för nedkylning ner till +8 grader inom 4 timmar. Alltså inga undersökningar som visar att nedkylning måste gå till så för att hälsofara inte ska uppstå.

Frågan är då vad som gäller? Blir matgäster sjuka om man kyler inom 5 timmar? Eller 6? Eller kanske 2? Det sista är väl inte sant, eftersom det är myndigheterna som pratar om 4 timmar.

Kan det vara så att flera företagare har köpt utrustning, som inte behövs? Eller fyllt i journaler helt i onödan?

Flourid i vattnet - ett exempel från verkligheten

För några år sedan ringde en företagare mig. Han hade för hög halt av flourid i sitt vatten som han använde i sin livsmedelsproduktion. Halten han hade var 2,4 mg/liter vatten och vid ny provtagning ungefär samma halt. Gränsen för otjänligt vatten går vid max 1,5 mg/liter.

Företagaren hade fått krav på sig att göra åtgärder för att reducera halten av flourid. Han hade kollat upp detta och kostnaderna för detta skulle vara mycket stora. Siffror upp mot 100.000 kronor nämndes.

Det första jag gjorde när företagaren hade ringt mig var att jag kollade upp varför det finns ett gränsvärde. I den nivå som han hade handlar om mycket små barns tänder och att dessa kan få fläckar när de blir äldre. Det handlar inte att de ska dricka vatten vid några få tillfällen, utan under längre tid än så.

Det intressanta är vad företagaren tillverkar. Han tillverkar starköl! Nu löste sig frågan ändå. På grund av själva processen reduceras flouridhalten.

Men det här blir det en krock när samma krav ställs på en enskild företagare som det gör på stora kommunala dricksvattenanläggningar. Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten ger en del möjligheter till undantag, men är svåra att få använda i verkligheten.

Dricksvatten - vad är det?

Jag kommer att skriva en serie inlägg om dricksvatten. Detta är inget enkelt område. Myndigheterna sätter samma krav på vattnet på ett litet kafé eller bageri som på det kommunala vattnet i Stockholm.

Kravet på dricksvatten bygger på en konsumtion av 2 liter per dygn och ofta på en konsumtion under mycket lång tid.

Vad är då dricksvatten? Eller vad är inte dricksvatten?

 

 

 

I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30) står det följande i 1 §, punkt 1b):

 

 

"dricksvatten:

 allt vatten som används i ett livsmedelsproducerande företag för tillverkning, bearbetning, konservering eller saluhållande av varor eller ämnen som är avsedda som livsmedel, om inte företaget kan visa kontrollmyndigheten att vattnets kvalitet inte kan påverka det färdiga livsmedlens hälsosamhet"

 

Alltså, allt vatten i ett livsmedelsföretag, man ändå inte allt. Det måste kunna påverka det färdiga livsmedlets hälsosamhet. Ordet hälsosamhet har tydligen med hälsa att göra och det har HACCP-systemet också. I en HACCP gör man en faroanalys. Talar om, om det finns en fara som är eliminerad eller reducerad till en acceptabel nivå.

 

Vad händer då med kaffet, där vattnet hettas upp till kokpunkten. Finns det några faror där? Med tanke på långtidspåverkan och om man dricker samma vatten varje dag, så kanske det har det. Men hur blir det med kaffet som man dricker på ett kafé, som man besöker en eller några få gånger?

 

Ok, vattnet i en vanlig bryggare kanske inte kommer upp till kokpunkten. Men det gör det inte heller vid en vanlig pastörisering. Bakterierna dör i alla fall.

 



Vad finns för handlingar hos myndigheten?

Den senaste tiden har jag ägnat mig att begära ut handlingar från några miljökontor. Det har varit intressant att få och läsa och jag har hittat flera olika fel som myndigheterna har gjort. En företagare fick en faktura på livsmedelskontroll. Något beslut ansåg han att han inte hade fått.

Först till begäran om offentliga handlingar. Man kan besöka en myndighet och begära att få se olika handlingar. Myndigheten har inte rätt att fråga vem du är eller varför du vill se handlingen. En del kommuner har en liggare där man måste skriva in sig vid besöket. Det är inte ok när man vill vara anonym. Du kan inte heller få ett namnbricka.

Är handlingen lätt att plocka fram och de flesta handlingar är det, ska du kunna få se handlingen vid ditt besök, även om du inte har ringt i förväg. Enligt Tryckfrihetsförordningen skall begäran om offentliga handlingar behandlas skyndsamt. Du ska också kunna få kopior till självkostnadspris.

Om du i stället mailar din begäran till myndigheten får de inte anteckna din begäran i sitt dataregister. Du har ju rätt att vara anonym. Att myndigheten har gjort anteckningar har jag råkat ut för flera gånger. Det innebär att de bryter mot grundlagen.

Om de inte kan lämna ut en handling då ska den sekretessas. Det är bara de uppgifter i handlingen som ska ligga under sekretess. Oftast finns det uppgifter i en handling som inte ska sekretessas. Då ska du få handlingen med det som är sekretessat överstruket. Du ska kunna få ett beslut om sekretessen mycket skyndsamt ifall du vill överklaga själva beslutet.

Tillbaka till företagaren som fick en faktura. Myndigheten måste kunna bevisa att företagaren har fått själva beslutet. Då brukar myndigheten skicka med ett delgivningskvitto, som företagaren ska skriva under och skicka tillbaka. Men nu fick företagaren inget beslut och därför inget delgivningskvitto. Myndigheten fattade dessutom beslut om att beslutet gäller även om det överklagas. Men har man inte fått beslutet och inte vet att det är utskickat kan man ju inte överklaga.

Frågan är inte löst ännu. Företagaren har bestridit fakturan av flera skäl bland annat av att han inte har fått själva beslutet. Fortsättning kommer att följa i detta ärende.

Avvikelser i livsmedelskontrollen?

Det finns några saker i myndigheternas livsmedelskontroll som kan vara svåra att förstå. Företagare får avvikelser (anmärkningar som måste åtgärdas) på sådant som inte har hänt, men kan kanske hända. Det gäller exempelvis golvförvaring.

Denna avvikelse får företagaren av två skäl, som framförs av livsmedelsinspektören. Dels skulle det kunna hända att företagaren tar kartongen från golvet och sätter den på en arbetsyta. Arbetsyta skulle då bli förorenad. Det andra skälet är att det inte går att städa golvet när det står exempelvis kartonger där.

Detta handlar inte om företagaren i verkligheten görs så. Det handlar inte om att inspektören har konstaterat att golvet är smutsigt och inte har blivit rengjort, på grund av golvförvaring. Det handlar inte om att inspektören har sett några verkliga problem med detta.

Det handlar enbart om att det skulle kunna hända. Resonemanget blir intressant om man skulle kunna få avvikelse på allt som skulle kunna hända.

Detta är naturligtvis inte rätt. Livsmedelskontrollen måste bygga på verkliga problem, inte sådana som skulle kunna hända. Det är inte lätt att göra livsmedelskontroll, men en inspektör kan inte ta några genvägar i denna kontroll.

Jag kommer att jobba en del med detta och ska försöka återkomma med vad lagstiftningen egentligen säger vid ett senare tillfälle.

Måste man ha ett omklädningsrum?

När man bygger en liten anläggning vill man ha den så enkel som möjligt. Utrymmen som används lite kostar pengar även då de inte används. Det gäller att förenkla mycket, men inte lura sig själv. Lokalerna får inte bli alltför små, så att man växer ur dem för fort eller att de är svåra att jobba i.

Det viktigaste är själva produktionslokalen. Ibland behöver man ett mottagningsrum som också fungerar som en hygienzon innan man kommer in i produktionslokal. Om det behövs beror helt och hållet vilken tillverkning man ska ha. Det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle och då ska jag även berätta om en köttanläggning, som inte har mottagningsrum.

Men nu till omklädningsrummet. I EG-förordning 852/2004, bilaga II, Kapitel I, punkt 9 står det följande:

"När det är nödvändigt skall det finnas adekvata omklädningsrum i tillräckligt antal för personalen."

Det står alltså att omklädningsrum bara ska finnas om det behövs, inte annars. Detta innebär för en företagare som jobbar själv att den personen kan ha ett skåp till sina ytterkläder och ett skåp för arbetskläder. Skåpen kan stå i mottagningsrummet. Det kanske inte ens behövs skåp. Det kanske bara räcker med krokar på väggen.

Denna lösning kan även gälla om man är fler än en som jobbar. Har man anställda gäller arbetsmiljölagen. Då är det lite fler regler som gäller.

Det ska vara en åtskillnad mellan privata kläder och arbetskläder. Åtskillnaden kan vara liten. I samma skåp räcker det med en skiljevägg. Kläderna ska inte hänga mot varandra.

Tvätt av händer i diskbänk

Jag har jobbat med livsmedelsfrågor i många år. Nästan alltid måste det finnas ett eller flera handtvättställ enligt myndigheterna. Det är mycket sällan att handtvätt i ho i diskbänken accepteras.

Nu är det så att det inte riktigt står så i lagstiftningen. Där står det i EG-förordning 852/2004, bilaga II, Kapitel I, punkt 4 följande:

"Det skall finnas ett adekvat antal lämpligt placerade och utformade handtvättställ. ... Utrustning för sköljning av livsmedel skall när så är nödvändigt vara skilt från anordningar för handtvätt."

Ordet handtvättställ är intressant. I originalspråket till EG-förordningen står det i stället tvättställ för händer. Vilket bör tolkas som ett ställe att tvätta händerna. Inte nödvändigtvis det som vi ser, ett handtvättställ av porslin. Då blir den sista meningen i lagtexten mer begriplig.

Meningen utgår bara från en plats där man sköljer livsmedel, inte när man gör något annat i denna ho. Man skulle kunna säga att detta medför att om man använder hon till diskning så kan man använda samma ho till tvätt av händer. Det är då enligt lagtexten inga problem. Diskhon kan dock inte samtidigt vara blockerad av diskgods. Då kanske inte tvätt av händer fungerar där. Men detta problem måste vara ett verkligt problem och inte ett påhittat.

Sedan står det i lagtexten "... skall när så är nödvändigt ...". Vad detta innebär måste man fundera kring. Det måste handla om livsmedelssäkerhet och livsmedelshygien. Tvätt av händer samtidigt som det ligger livsmedel i hon måste vara utesluten. Men det säger väl sig själv att man inte gör. Kan det då finnas något annat som gör det olämpligt?

Att tvätta händerna efter hantering av rå kyckling eller annat fjäderfä och sedan lägga grönsaker i hon för sköljning skulle kunna vara olämpligt. Samma sak skulle kunna gälla det råa köttet eller köttfärsen, alltså tvätt av händer efter hantering av kött och sedan sköljning av grönsakerna. Men den kopplingen är svagare. Rengörs diskhon med diskborste och diskmedel noggrant ska det inte vara något problem.

I exempelvis ett kafé som bakar och gör smörgåsar kan man mycket väl tvätta händerna i diskbänken. Det kan i andra fall behövas göras en faroanalys, för att komma fram till om det finns några faror som man behöver ta hänsyn till.

I små verksamheter kan det vara nödvändigt att tvätta händerna i diskbänken på grund av bland annat platsbrist (plats för handtvättställ kan vara svårt att hitta) eller av kostnadsskäl.

Om det är svårt för er att göra en faroanalys eller ni har frågor, så ring Per Nilsson på 0703-25 75 95 eller maila per.nilsson@profox.se. En faroanalys i dessa fall är inte så svår att göra.

Att bygga ett enklare och litet slakteri

Även små slakterier kan godkännas av Livsmedelsverket. Köttet från dessa slakterier kan sedan säljas var som helst. Men hur bygger man då.
 
Ett golv i ett slakteri kan bestå av slipat betonggolv behandlat med dammbindande medel. Det är allt som behövs för att Livsmedelsverket ska godkänna det. Någon mer ytbehandling behövs inte. En eller flera golvbrunnar behövs. I ett litet utrymme kan det räcka med en. Den kan vara ganska liten. Bara vattnet kan rinna ner i den.
 
Väggarna består oftast av plåt. Vill man inte sätta kylrumsväggar kan man sätta upp korrugerad plåt. Tak kan vara målat eller plåt eller något annat material.
 
Hängbanorna är oftast en dyr kostnad. Det har börjat bli vanligt att företagaren bygger dessa själva. Det räcker med galvat material som man sedan målar. Och sedan någon som kan svetsa. Till banorna behövs växlar, för att kunna förflytta djurkropparna in på olika banor. Ska man köpa dem kostar de cirka 5000 kronor per styck. Man kan göra en egen lösning med hjälp av en bit bockat rund järn och några korta bitar rörjärn. Det kostar bara några få kronor.
 
En svårighet är slaktavfallet. Det ska hämtas för destruktion. Kostnaden är hög och består av en stoppavgift för lastbilen och ett kilopris. Stoppavgiften varierar mellan 600 – 1000 kronor. En del mindre slakterier fryser in sitt avfall, vilket medför färre hämtningar och då lägre kostnader.
 
Blodet är, som jag skrev i förra artikeln, antingen ett livsmedel eller slaktavfall. Så är det även med andra delar från djuret som ofta blir slaktavfall. Slaktavfallet kan också bli djurfoder med en ganska enkel anmälan till Jordbruksverket.
 
Avloppet bestämmer kommunen över. Det brukar gå bra om man kan koppla på en avloppsanläggning som redan finns. Den bör dock inte vara för gammal. Avloppsvattnet kan även samlas upp i gödselbrunn och sedan spridas ut på markerna. Särskilda regler gäller för spridning.

Vatten behövs också och där är det en skillnad mellan vatten och dricksvatten. Dricksvatten dricker man, använder till kaffe, matlagning, sköljning av livsmedel eller i kontakt med livsmedel. Annars är det bara vatten. Alltså vatten till rengöring av lokaler, diskning, handtvätt och liknande. Vid slakten använder man då inget vatten i kontakt med köttet och det kallas torrslakt. Det blir 5000 – 6000 kronor billigare med bara vatten. Det kan i verkligheten bli ännu större skillnader.
 
I nästa nummer kommer jag att skriva om hur godkännandet går till och om uppstallning av djur inför slakt.
 
Per Nilsson
För frågor ring 0703-257595

Hur man startar ett slakteri

Många tror att det är betydligt svårare att starta ett slakteri än vad det är. Detta stämmer inte idag. Det är ändå en hel del regler att hålla reda på. Men dessa regler tolkas idag mera positivt än tidigare. Livsmedelsverket ser mer generöst på tolkningarna än vad de någonsin tidigare har gjort.

Hur kan då ett slakteri se ut? Det första som sker är avlivningen. Detta kan ske på betongplatta strax utanför slakteriet. Tak behövs här och kanske vägg eller väggar. Detta beror lite på hur det ser ut på platsen där slakteriet ska vara.

Blodet ska samlas upp i någon behållare. Det enklaste jag sett har varit en hink. Blodet är ett livsmedel eller ska transporteras bort som slaktavfall.
 
Efter avlivningen tas djuret in i slakteriet. Slakutrymmet ska bestå av en oren och ren zon. Detta kan ske i samma utrymme. Det minsta utrymme för detta som jag har sett är ca 10 – 11 m². Där slaktades i första hand lamm, men var även godkänt för nöt.

Knivsterilisator ska finnas och då räcker det med vanlig enkel vattenkokare. Handtvättställ ska också finnas med icke- handmanövrerade kranar. Där räcker det med en blandare som kan öppnas och stängas med armbågen. En företagare hade för kort blandararm som han förlängde genom att svetsa fast en liten rörbit.
 
Sedan behövs en sval och ett kylrum. En del har bara ett kylutrymme, men det är bättre att ha två. Storleken på dessa bestäms helt av hur många djur som ska slaktas. Det finns också exempel på företagare som byggt slakteri i en container eller styckningsanläggning i en gammal kylbil.
 

 

Särskilt utrymme för styckningen kan vara bra att ha, men slaktutrymmet kan även användas till detta. Skilt åt i tid.
 
Toalett i slakteriet behövs inte alltid. Det kan räcka med den man har i bostaden. Utrymme för att byta kläder kan vara ett bra utrymme som är nödvändigt. En företagare har detta i stugan som han har för uthyrning. Sedan får han gå ca 30 m till slakteriet.

Detta ger en inblick i hur ett mindre slakteri kan se ut och hur kostnader kan hållas nere. Det finns mer att säga om små slakterier, bland annat om golv, väggar mm, men det får jag återkomma till i en senare artikel.
 
En sak ändå, avgifterna för besiktning är låga idag. Bara 50 kronor per djurenhet. För ett lamm blir detta endast 5 kronor. Då ingår levandedjursbesiktning, efterbesiktning och resor för veterinären.

Kök hemma som restaurang

Du kan använda ditt eget kök hemma till kafé och att laga mat. Denna mat kan du sedan sälja till vem som helst. Du behöver inte göra några ändringar i köket. Det kan vara precis som vanligt. Serveringen kan du ha i ditt eget hem, utomhus eller i en annan byggnad. Du kan också göra mat som du sedan ska servera någon annanstans och då även utomhus.

Du måste göra en anmälan om detta till miljökontoret i din kommun. Blanketter om detta hittar du på kommunens hemsida. Ring till miljökontoret om du tycker att det är svårt att fylla i blanketten. Fråga dem även vad kontrollavgiften för detta är.
 
Om du bara ska ha kafé eller restaurang några få gånger per år behöver du inte göra någon anmälan. Du får då bara hålla på i två dagar vid varje tillfälle. Under dessa två dagar ska du göra inköp, beredning, tillagning och servering. Detta får du göra när det gäller matlagning 5 gånger per år och för kafé 10 gånger per år.

I ditt eget kök hemma kan du laga till all mat. Du kan skära upp kött, grönsaker, göra degar och baka bröd och mycket annat. Du kan laga till kyckling om du vill använda det. Händerna tvättar du i din diskbänk och då behöver du flytande tvål och papper att torka händerna med. Du behöver inte ha fler olika typer av skärbrädor för olika livsmedel. Bara rengöring behövs av skärbrädan i diskbänken med diskmedel och diskborste.

 

Vill du använda din egenodlade potatis så går det bra. Du hämtar potatisen i ditt land och tar in den jordig i köket, sköljer den där och lagar sedan till den.

Du får ha husdjur hemma, exempelvis katt eller hund, men inte samtidigt i köket. Och självklart barn.
 
När det gäller lagring kan du använda samma förråd som du använder privat. Alltså samma förråd för torrvaror, samma frys och samma kylskåp, alltså dina egna privata.

Miljökontoret har rätt att göra kontroll hos dig när du använder köket till kaféet eller restaurangen. De kan inte göra detta när du använder köket privat.

 

Mer information om detta hittar du i branschriktlinjerna om utomhusmatlagning. Dessa hittar du på Livsmedelsverkets hemsida www.slv.se. Leta under livsmedelsföretag. Har du frågor om allt detta, så har jag skrivit dessa riktlinjer, och då ringer du mig, Per Nilsson, tfn 0703-25 75 95. Det är ingen kostnad att ringa och fråga.

Mat i den lilla skalan

Det finns en lagparagraf som säger att livsmedelslagen inte gäller i det privata hushållet. Intressant att man behöver skriva det. Undrar vad som skulle kunna hända om denna paragraf inte fanns?

Lagar och regler är många gånger krångliga. Ibland eller ofta kan man undra för vem lagarna är skrivna. Men det finns en del bra saker. Det finns saker som en privatperson, förening eller företagare kan göra helt utan tillstånd. Det är inte så vanligt att myndigheterna brukar berätta om dessa undantag.

Ni kan som privatperson, i föreningar eller som företagare tillverka och sälja livsmedel några få gånger per år utan tillstånd. Det kallas att ni inte har viss kontinuitet.

Ni kan, som exempel, i er byförening (eller annan förening) ordna byfest och bjuda in vem som helst. Allt ni gör, från inköp, matlagning och servering får inte vara mer än två dagar. Ni kan laga vilken mat som helst och detta kan ni göra 5 gånger per år. Kommer det besökare som ni inte har bjudit in i förväg kan ni ta emot dessa också. Ett villkor gäller dock, ni kan inte ha någon annan hantering av livsmedel i föreningen, som ni säljer till utomstående. Medlemsfester omfattas inte av dessa regler. Information om detta hittar ni i Livsmedelsverkets vägledning om godkännande och registrering av livsmedelsanläggningar.



Myndigheterna kan, när det gäller detta, inte kontrollera er verksamhet och ingen avgift behöver betalas. Det finns en viktig sak. Ni är ansvariga för att maten är säker och ni är ansvariga för om något händer de som har ätit av maten.

Allt detta gäller, som sagt, även privatpersoner och företagare. Men ni får inte heller ha någon annan livsmedelsverksamhet.

Om ni i stället, för maten, gör och serverar smörgåsar eller bakverk kan ni göra detta 10 gånger per år. Kom ihåg högst 2 dagar vid varje tillfälle. Och allt enligt Livsmedelsverket.

Vill ni i stället baka bröd kan ni göra detta 20 gånger per år. Ni kan alltså baka som privatpersoner och sälja detta till kaféet som föreningen har. Om kaféet har öppet mer än 10 gånger per år måste anmälan om registrering göras till den lokala kontrollmyndigheten. Om ni är flera personer, så kan varje person baka 20 gånger per år och sälja till kaféet eller till andra.

 

Detta är bara några exempel på vad ni kan göra utan tillstånd. Det finns även andra exempel.

Kan jägaren sälja kött utan tillstånd?

Kan en jägare stå hemma och stycka en hel älg och sedan sälja köttet? Inte bara till konsumenter, utan även till restauranger och butiker? Helt utan tillstånd?
Svaret på dessa frågor är ja.

Vi har en del lagar som har gjort livet enklare för jägare. Det gäller inte alla lagar. Men för små mängder av viltkött finns en del undantag.

Har du en liten verksamhet, typ kafé, restaurang, stycknings- eller charkanläggning osv. där kommunens inspektör kontrollerar din verksamhet kallas dessa verksamheter detaljhandelsanläggningar. Detta gäller alla anläggningar, som inte är godkända.

Som ägare får du skjuta en älg, stycka den hemma eller där du vill och sälja köttet direkt till konsument eller till butik, restaurang eller liknande. I stället för älg kan du skjuta rådjur. Då blir det 10 rådjur i stället för den enda älgen eller omräknat till i stället 1000 småvilt.

Du får också sälja ytterligare 24 älgar, dock med pälsen på, utan tillstånd. Allt enligt reglerna. Du får byta ut älgarna mot rådjur. Omräknat blir det då 240 rådjur, som du får sälja med pälsen på.

Detta gäller per jägare. Restaurangen eller butiken kan ta emot kött eller djurkroppar från fler jägare än en. Där finns ingen begränsning.

Kött och djurkroppar ska ha behandlats väl. Inte vara förorenade. Där har du ett ansvar som jägare. Blir det ett problem, så får du som jägare ta ansvar för det som du har orsakat. Till restaurangen eller butiken måste du lämna dina personuppgifter när de får eller köper ditt kött. Det kallas i lagstiftningen för spårbarhet. Du behöver inte lämna några sådana uppgifter när du säljer direkt till konsument.

Om butiken eller restaurangen tar emot djurkroppar med pälsen på måste de ha gjort en anmälan om detta till sin livsmedelsinspektör. Butiken och restaurangen måste ha särskilda lokaler för att kunna göra avpälsning. Det är nog mycket ovanligt att det finns några sådana butiker eller restauranger. Däremot finns det gårdsbutiker med egna styckningsanläggningar, som är anmälda till myndigheten, som kan ta emot djurkroppar med pälsen på.

Det som jag här har skrivit om gäller alla vilda djur, frånsett några undantag. Det gäller vildsvin och björn och andra djur som kan ha trikiner. Dessa djur måste hanteras på av Livsmedelsverket godkända vilthanteringsanläggningar. Där ska detta kött besiktigas av Livsmedelsverket.